24 jan 2009
Jag förstår ibland inte vad det är med mig. Ena stunden kan jag vara överlycklig och glad och skitkär och allt, men sen nån minut efter så blir jag skitdeppig. Jag har ingen ork till ngt och allt är bara pisstråkigt. Ibland känns det som att jag hellre vill slita på jobbet än att vara hemma. Hemma har aldrig varit kul för mig. Jag har hellre varit med vänner el gått en heldag på stan bara för att jag inte gillar hemma. Jag har t.o.m gillat att gå till skolan -för då får man vara med personer man tkr om, klasskompis, ist för att vara hemma. Nån gång har det t.o.m varit tråkigt att gå hem, jag ville vara kvar i skolan! tänka sig. Man hör hur alla hatar skolan och bla bla bla, men har aldrig riktigt fattat dem. Visst, om man sj hade svårt att lära sig, vilket jag oftast inte hade, så kanske man skulle tycka det var tråkigt. Och om man hade haft ett hem att komma hem till så hade jag ju förmodligen lägtat hem til det... men´aa..
Kan ligga och gråta mig till sömns för att jag är rädd. För vad vet jag inte riktigt. Är mörkrädd och inbillar mig saker hela tiden. Hör ngt, ser ngt. Känner mig konstant iaktagen och kan aldrig riktigt slappna av. Skitjobbigt. Alla säger att man ska skärpa sig och inte bry sig om det, men lätt! Häromdan när jag skulle till bussen gick jag igenom en skog en bit. Kände hur det riktigt kröp i ryggen, precis som att ngn gick precis bakom mig och skulle ta tag i mig. Har blivit uppskrämd utav alla de våldtäkter och övergrepp som skett i JKPG på torpa, vågar inte gå i mörker. Iofs har jag aldrig ritkigt vågat det, men när man är en typiskt tjej som tänker att "det händer inte mig" och blir rädd så.. Riktigt jobbiga hjärnspöken.
Usch, och vad gör man? INGENTING.
Jag vill bara ha en axel att gråta ut över! Men vet ju inte för vad jag ska gråta över... Det bara är på bristningsgränsen hela tiden. Läser jag i JP om tex de som fått barn kan jag bli hlet gråtfärdig. Jag är som en tant som blir rörd över allt. Ser jag en sorglig film finns den där klumpen i halsen... Om ngn säger ngt som är "fel" men den kankse inte menar ngt illa med det, blir jag helt knäckt, vill bara in på toa och gråta. Fy fan vilken jävla mes. Bara känner mig så jävla misslyckad ibland. allt jag gör verkar vara ngt fel på. lyckas aldrig med ngt. Mina val i livet verkar bära åt fel håll... jag vet inte.
Kan ligga och gråta mig till sömns för att jag är rädd. För vad vet jag inte riktigt. Är mörkrädd och inbillar mig saker hela tiden. Hör ngt, ser ngt. Känner mig konstant iaktagen och kan aldrig riktigt slappna av. Skitjobbigt. Alla säger att man ska skärpa sig och inte bry sig om det, men lätt! Häromdan när jag skulle till bussen gick jag igenom en skog en bit. Kände hur det riktigt kröp i ryggen, precis som att ngn gick precis bakom mig och skulle ta tag i mig. Har blivit uppskrämd utav alla de våldtäkter och övergrepp som skett i JKPG på torpa, vågar inte gå i mörker. Iofs har jag aldrig ritkigt vågat det, men när man är en typiskt tjej som tänker att "det händer inte mig" och blir rädd så.. Riktigt jobbiga hjärnspöken.
Usch, och vad gör man? INGENTING.
Jag vill bara ha en axel att gråta ut över! Men vet ju inte för vad jag ska gråta över... Det bara är på bristningsgränsen hela tiden. Läser jag i JP om tex de som fått barn kan jag bli hlet gråtfärdig. Jag är som en tant som blir rörd över allt. Ser jag en sorglig film finns den där klumpen i halsen... Om ngn säger ngt som är "fel" men den kankse inte menar ngt illa med det, blir jag helt knäckt, vill bara in på toa och gråta. Fy fan vilken jävla mes. Bara känner mig så jävla misslyckad ibland. allt jag gör verkar vara ngt fel på. lyckas aldrig med ngt. Mina val i livet verkar bära åt fel håll... jag vet inte.
Kommentarer
Postat av: s
hehe ja precis:) allt bra med dej?
Trackback
